“Hör på, hertig!“ yttrade markisinnan; “jag kallade er pultron, och hvarje ord af er, hvarje blick bekräftar denna benämning ... Men ni förtjenar den äfven i dubbelt hänseende ... Jag förstår nog att man känner oro efter en sådan gerning som den ni utfört, ty att den är kinkig det vill jag ej bestrida ... En Géronnière, hur eländig han än var, har likväl haft lungor att andas med som andra menniskor ... Men att ni, som haft mod att smida nyckeln till det lås, som hittills stängt er från de många millionerna, efteråt, och sedan ni öppnat låset, sjunker tillsammans som en nervsjuk gubbe, det är icke värdigt den, hvars förfäder med svärdet i hand plundrat Italiens och Spaniens skattkammare, bränt deras städer och slagtat deras innebyggare ... Men icke nog dermed ... För att gifva luft åt ert beklämda bröst, för att hugsvala ert samvete, vill ni icke allenast göra mig till er medbrottsling, utan äfven vältra hela skulden på mig ... det är att drifva fegheten utom tillåtna gränser, det är att vara pultron dubbelt.“
“Derför, min bäste hertig“, fortfor markisinnan, “kan det ej vara ur vägen att något uppfriska minnet af det förflutna, emedan jag ej vill att ni förblir i den falska tron att det är jag som förorsakat den olycka ni klagar öfver, då det tvärtom är jag som befrämjat er lycka ... Var derför god och egna mina ord någon uppmärksamhet.“
Hertigens skygga blick bebådade ingen uppmärksam åhörare.
“När jag för tvänne år sedan lemnade Paris, detta Paris, som jag så mycket älskade“, började markisinnan, “när jag reste till Italien, till Rom, hvarför gjorde jag det? ... Jo, de Beaudreuil, för er skull ... Ni älskade mig och jag älskade äfven er, så trodde jag åtminstone ... Era fränder, som hatade mig, lade sig emot vårt giftermål, och er ekonomiska ställning tillät er ej att trotsa dem ... Ni kom efter mig till Rom, der vi ingingo ett hemligt äktenskap ... Jag, en markisinna d’Estelle af en ätt jemngod med eder, beqvämade mig likväl dertill ... Det var redan en uppoffring, hertig, som ni förstod att uppskatta, åtminstone på den tiden ... Era många besök hos mig blottstälde mitt goda rykte inför verlden, som måste hållas i okunnighet om de band, som förenade oss, och detta var också en uppoffring större och bittrare än den förra ... Jag sökte emellertid trösta mig med det hopp, att någon förändring inom eder slägt skulle häfva detta obehagliga förhållande och sedan inför verlden gifva mig det namn, som jag hade rättighet att bära ... Efter någon tids sammanvaro lemnade ni mig, och det var minst sagdt otacksamt af er.“
“Otacksamt!“ upprepade hertigen; “hvad var det som tvang mig att lemna er? hvad annat än ert lättsinne, er otrohet?“
“Min Gud! hur har ni hjerta att så strängt bedöma en qvinnas kapriser!“ yttrade markisinnan vårdslöst.
Kapris är ett ord, bakom hvilket de förtjusande Pariserdamerna dölja alla sina snedsprång, de större såväl som de mindre.
När detta ord leker på en fransyskas läppar, då är tiden inne att tänka på återtåg, så framt man ej vill spetsa hela sitt lugn på det lilla försåtliga ordet.
“Ni reste till Paris“, fortfor markisinnan, “och på nära ett helt års tid hugnade ni mig ej med någon underrättelse ... Jag fruktade att en olycka händt er, ty jag är icke så känslolös som ni föreställer er ... Slutligen tog jag mitt parti och reste efter er ... Min fruktan var grundad, ty jag återfann er i ett högst förtvifladt tillstånd ... Ni hade ruinerat er sjelf och er slägt, ni hade redan ätit upp tvänne onklar och Gud vete icke hur många tanter ... Det understöd Henri cinq skickade er räckte knappast till foder åt era hästar och livré åt era lakejer ... Ni kunde icke hjelpa er sjelf, än mindre gagna er höge beskyddares sak, ni hade att välja emellan Clichy[1] och en pistolkula ... Hvem var det då som räddade er? Hvem var det som rådde er till att söka ett fördelaktigt parti? Hvem var det som påpekade för er den blåögda borgardottern och hennes många millioner? Hvem, om icke jag? I stället för att söka ersättning för de uppoffringar jag gjort, i stället för att hämnas de lidanden ni tillskyndat mig, gjorde jag er till en af de rikaste män i Frankrike och satte er i stånd att verka för vår rätte och laglige konung, och om han, såsom jag hoppas, en dag intågar i Paris för att återtaga sina fäders krona, hvem är det då som gjort er till konselj-president kanhända, om icke jag?“
“Endast ni har handlat oegennyttigt“, yttrade hertigen ironiskt.