“Ja, hertig“, svarade markisinnan.
“Och de två millionerna?“
“Som ni lofvat mig, men som jag icke fått, och dem jag icke heller skall emottaga.“
Hertigen såg både med förundran och bestörtning på markisinnan, men bestörtningen var större än förundran.
Troligtvis uppskattade han denna oegennytta till dess rätta värde, troligtvis visste han att om lejoninnan försmår ett får, så är det derför att hon har en häst i sigte.
Markisinnan lemnade divanen för att, liksom hertigen nyss förut, förvissa sig om att ingen lyssnade vid dörren till boudoiren.
Derefter återvände hon till divanen och intog det ställe deraf, som var närmast hertigens fåtölj. Denne följde sin sköna värdinnas allas rörelser med fortfarande oro. Parfymen, hvaraf hon omgafs, föreföll honom tung och qväfvande lik den sommarluft, hvilken förebådar åskan och stormen.
“Géronnière är död!“ började ånyo markisinnan, “och det var nödvändigt icke blott för er, utan äfven för den sak, som måste ligga hvarje ädel fransman närmast om hjertat ... Henri cinq är icke blott er rätte konung, utan äfven er välgörare, och intet offer var så stort att ni icke borde göra det för honom ... Ni är för gammal politiker för att oroa er öfver ett lif mer eller mindre ... Verldshistorien är på samma gång er föresyn och er tröst ... Nämn mig en enda stor statsman som icke doppat sin hand i blod, nämn mig en krigares svärd som skördat flere offer än Richelieus blotta finger ... Allt, som är nödvändigt, är tillåtet, och allt är tillåtet, när frågan gäller att uppnå ett stort och för hela samhället gagneligt mål ... Det fanns för er ingen annan väg till bankirens millioner, än öfver hans graf ... Ni har funnit vägen och står nu segrande vid den rika skatten.“
Hertigen hade med synbart intresse och mindre oro lyssnat till markisinnans ord.
Den välbekanta jesuiter-dogmen, som hon upprepat för honom, hade något klarat hans panna och lifvat hans blick.