“Hvad ni nu yttrat, markisinna“, sade han, “är till alla delar sannt, och jag är af samma tanke som ni ... Men ännu förstår jag ej hvarför ni försakar de tvänne millioner, som ni har löfte på.“
“Ni har icke hört mig till slut ännu, bäste hertig“, svarade markisinnan.
“Jag afvaktar slutet med otålighet!“
“Så hör då ... Jag nämnde att ni hittat vägen och funnit skatten, men allt det der är icke nog för er.“
“Hvad menar ni?“
“Ni måste äfven se till att ni ostördt kan gå samma väg tillbaka och utan fara föra med er denna skatt ... en graf, om än aldrig så väl tillmurad, är likväl en ihålig väg.“
“Jag förstår er.“
“Nå?“
“Ni menar att jag bör fylla den ihåliga vägen med en mur till, med en ny graf?“
Markisinnan började ånyo leka med sina lockar.