“Ni kommer mig att rysa“, fortfor hertigen.
“Rys! ... men rys för ert eget öde! ... Er bleka maka skall blifva er bödel.“
“Nej“, svarade hertigen lugnt, “från det hållet fruktar jag intet ... hon skall icke misstänka något.“
“Hvarför skulle hon icke lika lätt kunna misstänka det ena som det andra? ... Ni har då glömt att hon misstänker er för tvegifte? ...“
“Det är möjligt att hon det gör ... men så länge denna misstanke icke tillskyndar mig någon olägenhet, så har jag icke skäl att oroa mig deröfver.“
“Borgardottern skall således förblifva er maka?“ frågade markisinnan med blandning af harm och förakt.
“Min maka!“ upprepade hertigen med en suck; “ni vet ju att jag är lika främmande för henne som hon för mig.“
“Ni synes rörd af detta olyckliga förhållande?“ frågade markisinnan hånande.
“Ni är grym nog att missunna den stackars qvinnan det torftiga deltagande jag hyser för henne.“
“Ert deltagande? ... När vaknade det, hertig?“