Hertigen teg och såg ned på mattan.
“Var det af deltagande som ni lät utsprida de der ryktena om hennes förtroliga förhållande till S:t-Bris?“
“Denna djefvulska plan var också ert verk, markisinna.“
“Ni kommer då ändtligen ihåg att det var en plan“, yttrade hon kallt; “men ni ämnar ej utföra den, såsom det synes ... Sedan ni sjelf gifvit er makas rykte till sköfling åt verlden, vill ni bibehålla henne i ert hus och tåligt fördraga att man pekar fingret åt er.“
“Hellre det än ett nytt brott“, svarade hertigen.
“I går var ni likväl långt ifrån att vilja stanna på halfva vägen.“
“I dag tycker mitt samvete att jag gått långt nog.“
“Svage! ... denna fruktan, som hejdar er midt på banan, skall blifva er olycka ... Om det en vacker dag fölle er hertiginna in att vilja skiljas från er, om hon för detta ändamål anklagade er för tvegifte?“
“Hon skall ej göra det, och det af två skäl.“
“Hvilka?“