“Det skall bli min sak att tillfredsställa honom.“
“Det är således afgjordt att borgardottern förblifver hertiginna de Beaudreuil?“ frågade ånyo markisinnan, men denna gången med ett lugn, kanske mera olycksbådande än den harm och det förakt, hon nyss vid samma fråga röjde.
“Såsom sakerna nu stå, finner jag ingen förändring nödvändig“, svarade hertigen.
“Ni erkänner likväl att händelser kunna inträffa, som påkalla en dylik förändring?“
“Utan tvifvel ... men ...“
“Men om nu en af dessa händelser redan inträffat?“ afbröt honom markisinnan.
Hertigen såg på henne med en frågande blick.
“Ja, hertig, den har inträffat“, fortfor markisinnan, “inträffat för lång tid tillbaka, fast ni i er blindhet ingenting märkt ... Men hvem gaf er då rättighet till detta öfvermod som gör att ni i alla, som omgifva er, endast ser medel eller verktyg, färdiga att blindt lyda era nycker och tjena er girighet eller ärelystnad? ... Ni liknar dessa odresserade djur, som uppdrifva villebrådet i den tron att de göra det för egen räkning och som derför icke bli litet förvånade och bestörta, när jägaren, deras herre, rycker bytet ur deras mun ... Ni skall för sanningens skull förlåta mig denna oartiga jemförelse.“
“Jag förstår er icke, markisinna“, sade hertigen, gripen af en ny oro.
“Ni skall snart förstå mig, hertig de Beaudreuil.“