Hertigen anade att ögonblicket var inne för stormen och blixten.
“När jag visade er vägen till Géronnières rikedomar“, förklarade markisinnan, “när jag för er öppnade utsigten till anseende och makt, gjorde jag det lika mycket för min som för er räkning ... Er väg var således min, er utsigt min, och kunde det väl vara annorlunda? Vi voro ju ett, ett inför det altare, vid hvilket våra händer möttes, ett inför den Gud, som emottog våra eder.“
Hertigen lyssnade med stela ögon och vidöppen mun.
“Ert namn var min rättighet“, fullföljde markisinnan, “men jag ville bära det med stolthet ... jag ville att det en dag skulle lysa icke vid biljarden i Clichy, utan vid rådsbordet i Tuilerierna vid sidan af vår legitime konung ... Ni börjar nu förstå mig, hertig de Beaudreuil.“
“Oh!“ pustade hertigen, rispande sönder purpurschagget på fåtöljen, hvari han satt.
“Jag gör nu min rättighet gällande, jag fordrar nu ert namn: jag vill vara hertiginna de Beaudreuil.“
“Min Gud! min Gud!“ våndades denne.
“Och jag skall vara det!“ yttrade markisinnan med detta slags bestämdhet, som icke låter pruta med sig.
“Ni! ni!“ ropade hertigen med läppar darrande af halfqväfdt raseri.
“Jag“, svarade markisinnan lugnt.