“Nej, ni skall det icke!“ ropade de Beaudreuil, rusande upp från fåtöljen, oförmögen att längre kufva sig.
“Enfaldige!“ sade markisinnan; “ni bör akta er att ni ej i er häftighet stryper er sjelf med den kedja, som jag fästat vid er hals.“
“Ni hotar?“
“Jag varnar.“
“Ni söker kanske tvinga mig?“
“Jag söker ej tvinga: jag tvingar.“
“Ni! ... ni tvinga mig!“ ropade hertigen utom sig; “ni skulle kunna tvinga mig!“
“Räkna länkarne i kedjan, innan ni frågar om jag kan.“
“Ni, min medbrottsling!“
“Sjufallt enfaldige! ... Är det jag som begått tvegifte? ... Är det jag som rekommenderat Levisière till husläkare åt bankiren Géronnière? ...“