“Jag är förlorad!“ suckade hertigen, sjunkande ned i divanen och döljande sitt ansigte i dess kuddar.
“Man utan egen vilja, man utan egen kraft!“ sade markisinnan; “er svaghet skulle jag kanske lätt kunna förlåta er, men att ni kunde tro mig om att vilja spela den underordnade roll, ni behagat gifva mig, det har jag svårare för att glömma ... Jag, markisinnan d’Estelle, vara en lejd tjenarinna åt en man, som legat vid mina fötter! jag vara mätress åt en hertig de Beaudreuil! ... Den man, som kunde tro det, skulle jag kunna döda; men dåren, som tror allt, väcker blott mitt medlidande ... Dolkspetsen för den förre löser sig upp i en tår för den sednare.“
“Men jag hyser medlidande med er, Rigobert!“ fortfor hon med mildare stämma, i det hon lade sin hand på hertigens nedböjda skuldra; “dessutom är det mycket som kan försonas vid tanken på det heliga mål, dit vi gemensamt sträfva ... Men för att hinna dit, behöfver ni någon vid er sida, som i motgången icke förlorar modet och i medgången ej slösar bort alla dess rosor ... Rigobert! hvad hade du varit utan mig! och hvad kunde du väl hädanefter blifva utan mig! ... Du är mitt verk helt och hållet ... Tålamod! kanske randas en gång den dag, då jag kunde älska hvad jag skapat.“
Elfte kapitlet.
Baron S:t-Bris.
Steg hördes från yttre rummet. Hertigen höjde sitt hufvud från kuddarne och markisinnan närmade sig dörren.
Dörren öppnades utifrån, och markisinnans betjent visade sig.
“Baron S:t-Bris“, anmälde denne.
“Hvad!“ ropade markisinnan; “ni visste ju att jag ej tar emot i dag?“
“Jag underrättade baronen om markisinnans befallning“, svarade betjenten; “men baronen försäkrade att det ärende, han hade att framföra, icke medgåfve det ringaste uppskof.“
“Jag skall sjelf ha den äran att intyga det“, inföll baron S:t-Bris, hvars eleganta figur i detsamma uppenbarade sig bakom betjentens rygg.