“Så var då välkommen, monsieur!“ helsade markisinnan.
Baronen trädde in i boudoiren, hvarefter betjenten försvann och dörren stängdes till.
Baronen dröjde dock så länge vid dörren tilldess det blef tyst i yttre rummet.
“Jag hade den äran att söka markisinnan i går på eftermiddagen och hertigen i dag på förmiddagen, men begge lika förgäfves“, började baron S:t-Bris; “nu återfinner jag omsider min lyckliga stjerna: jag har den äran att träffa begge tillsammans.“
“Var god och sätt er, baron“, uppmanade markisinnan; “ert ärende rörer både mig och hertigen?“
“Ja, madame“, svarade baronen, bugande sig ånyo både för den ene och den andra.
Hertigen tycktes hvarken hafva ögon eller öron för baronen. Troligtvis brunno ännu furiernas facklor i hans hjerna.
“Nå, till saken“, påminde markisinnan.
“Jag var i går förmiddags uppe i Luxembourgs galleri“, underrättade baronen.
“Ni går ofta dit“, yttrade markisinnan med ett kallt leende.