“Ja visst, madame ... Om man blefve konstnär genom att blott beundra den sköna konsten, så hade jag för längesedan varit en stor målare och ...“
“Förlåt, baron, det var väl icke för att tala om Luxembourgs taflor som ni kommit hit?“ inföll markisinnan otåligt; “och för öfrigt, om jag icke misstager mig, går ni dit mera för naturens skull än för konstens ... Ni träffade der, som vanligt, hertiginnan de Beaudreuil, förmodar jag.“
“Ja ... men i går var mitt sällskap mera obehöfligt än någonsin.“
“Hur då?“
“Emedan hertiginnan hade sällskap förut.“
“Hvad ovanligt deri? ... Luxembourgs galleri hvimlar ju alla förmiddagar af konstnärer.“
“Jag vet just icke om den jag menar kan hänföras till konstnärernas olympiska skara, men om så förhåller sig, så är han, min själ, icke en bland de minst lycklige.“
“Han, säger ni ... hvilken han? ... någon af våra vänner förmodligen?“
“Någon af våra vänner? ... det tror jag mig kunna bestrida ... men jag tviflar på att kunna göra det, hvad hertiginnan beträffar.“
“Men hvartill alla dessa omvägar, min bäste baron? ... hvem var det?“