“En som icke är vår vän, men som vi icke desto mindre intressera oss ganska mycket för, ja, kanske mera än om han verkligen vore en af våra vänner ... ni vet väl hur man nu för tiden behandlar sina vänner?“
“Nå, hvem menar ni då?“
“Armand Cambon“, svarade baronen.
“Armand Cambon!“ upprepade markisinnan, sprittande till på divanen.
“Armand Cambon!“ genljöd hertigen, hvilken af detta namn väcktes ur sina dystra fantasier.
“Ja, just han“, yttrade baronen, “denne figur, som vi ej sett på Gud vet när, som vi ansett för både död och begrafven, som, när vi jagat honom, knappast kunnat träffas af våra blickar, denne fenix, som, ur hvarje nytt bål vi tända flyger upp med allt nyare och vackrare fjädrar.“
“Och ni såg honom i går i Luxembourgs galleri?“ frågade markisinnan.
“Lika tydligt som jag nu ser er, madame, ja, mycket tydligare till och med, ty mina ögon blefvo ofantligt stora, det kan jag försäkra.“
“Och ni såg honom i sällskap med hertiginnan?“
“Ja visst.“