“I sällskap med hertiginnan?“ upprepade hertigen som blef alltmer intresserad.
“Jag såg dem länge innan jag hade den förmånen att sjelf bli sedd ... O! hur kan man väl hoppas att bli bemärkt af menniskor, som endast hafva ögon för hvarandra!“
“Ni är förryckt, baron!“ yttrade markisinnan.
“Hvad vill allt det här säga?“ ropade hertigen.
“Det vill helt enkelt säga, att jag fann hertiginnan och monsieur Armand Cambon i det allra förtroligaste samtal med hvarandra, nästan lika införlifvade som taflan och ramen, för att tala på artistiskt tungomål.“
“De talade förtroligt, säger ni?“ utlät sig hertigen; “hertiginnan tala förtroligt med en Armand Cambon! ... ni öfverdrifver något, monsieur.“
“Är det kanske icke redan nog för oss att hon talade med honom, utan afseende på om det var förtroligt eller ej?“ frågade markisinnan hertigen; “men, baron“, tillade hon, vändande sig till S:t-Bris, “ni hörde ej hvad de sade hvarandra?“
“Nej, men som jag, efter hvad nyss nämndes, hade stora ögon, så gjorde dessa öronens tjenst ... Ni vet kanske att man understundom hör bättre med ögonen än med öronen.“
“Nå hvad såg ni?“
“Den vackraste röda färg på den unge mannens kinder.“