“Ah, ni såg honom rodna!“ ropade markisinnan.
Hertigen steg upp från divanen och började promenera af och an i boudoiren.
“Ja, den ypperligaste rodnad“, svarade baronen; “en poet skulle hafva jemfört den med Auroras och en målare ruinerat sig på cinober för att återgifva den på duken ... Jag behöfver icke säga er, markisinna, att när en karl rodnar inför en ung och vacker qvinna, så är han antingen mycket blyg eller mycket lycklig, så framt han icke är begge delarne på en gång.“
“Och hon?“ frågade markisinnan.
“Och hertiginnan?“ frågade hertigen, stannande med korslagda armar framför berättaren.
“Ni frågar mig om hertiginnan?“
“Ja.“
“Hertiginnan är en af våra bleka skönheter och man skulle, när man ser henne i salongen eller i opera-logen, kunna taga henne för en af de alvarsamma engelskor, som pryda vår saison ... Men ser man henne i Luxembourgs galleri och derjemte i samtal med monsieur Armand Cambon, så ...“
“Så?“
“Så är hon fransyska, fullkomligt fransyska, mitt herrskap ... det var ett lif, ett färgspel i hennes ansigte ... Och hennes ögon, hennes ögon ...“