“Hennes ögon?“ upprepade markisinnan, som under hela berättelsen flyttade sina blickar emellan baronen och hertigen.
“Voro smäktande och ömma som dufvans, när hon drager det första strået till sitt bo eller sticker det första kornet i näbben på sin unge.“
Markisinnan skrattade hjertligt, hvilket bevisade att berättelsen tillskyndade henne ett stort nöje.
Hertigen bet sig i läppen och rynkade ögonbrynen, hvilket borde bevisa motsatsen.
“Nå vidare, baron?“ yttrade markisinnan; “ni är bildrik i er berättelse, hvilket röjer att utställningen i Luxembourgs galleri denna gång gjort ett synnerligt intryck på er.“
“Utan tvifvel“, svarade baronen under ett misslyckadt försök att le.
“Hur länge förblef ni en stum åskådare af denna rörande tableau-vivant?“ frågade markisinnan.
“För att öfvertyga mig om det var ett nytt verk af våra vanliga konstnärer, eller en tafla skickad af djefvulen för att vid nästa konst-utställning vinna priset framför andra mästare, närmade jag mig slutligen den onekligen vackra gruppen och gjorde derigenom slut på den intressantaste af dialoger.“
“Nå, än sedan?“
“Monsieur Cambon är en fullkomlig kavaljer“, upplyste S:t-Bris; “ni tror mig kanske icke, när jag säger att hans artighet gick ända derhän, att tillbjuda hertiginnan sitt sällskap på hemfärden ... Kom nu och säg att ridderligheten endast är ett privilegium för Frankrikes adel, när bluserna ha anspråk på att åka i vagnar med hertiginnor vid sidan.“