“Ganska sannt, monsieur Armand“, ropade flere röster, under skratt.
Didier, bitande sig i läppen, mönstrade vår hjelte med en blick, som rättfärdigade både Armands och de öfriges ofördelaktiga tankar om polis-kommissariens ögon.
Armand syntes dock ganska lugn. Det är ofta mycket lättare att trotsa ett par fula ögon än ett par vackra.
“Emellertid bor ni sjelf nu här“, började ånyo polis-kommissarien.
“Ja, jag hyr två rum i detta hus.“
“Tvänne rum för en arbetare utan arbete, utan bröd?“
“Åh bevars ... mina anspråk inskränka sig blott till den lilla kammaren innanför salen, ty hvad sjelfva salen beträffar, så inser ni väl, monsieur Didier, att den är fullkomligt öfverflödig för min ringa person.“
“Visst icke öfverflödig för den, som har så många gäster som ni.“
“Som jag?“ yttrade Armand skrattande; “ni, som är så allvetande, monsieur Didier, vet då icke att jag hyr ut denna sal åt desse herrar, som en gång i veckan komma hit för att musicera.“
“Jaså, för att musicera?“ upprepade polis-kommissarien, skrattande på sitt sätt.