“Ja, och herrarne påstå att det skall vara ett af de bästa musik-rum i Paris.“
Polis-kommissariens granskande blick öfverfor ånyo församlingen. Det syntes tydligen på honom att han blifvit något bedragen i sin väntan.
Kanske hade man inberättat för honom, att detta hus vore tillhåll blott för det slags folk, som, när det icke har något att äta, griper till vapen för att med våld skaffa sig bröd.
“Messieurs!“ sade han slutligen, riktande sitt tal mot alla, “det kan icke vara er obekant att polis-prefekten vid det strängaste ansvar förbjudit alla hemliga sammankomster.“
“Polis-prefektens förordningar äro mycket tydliga“, svarade den fetlagde herrn med det öfverlägsna utseendet, i det han reste sig upp från sin bänk; “men om detta varit en hemlig sammankomst, hade säkert ni, monsieur Didier, icke funnit nyckeln sittande i låset till denna sal.“
“Mon dieu, tror jag icke att ni har en fiol i handen, monsieur Marrast!“ ropade polis-kommissarien.
“Hvarför väcker detta så er förvåning?“ frågade Marrast.
“En stor advokat spela fiol!“ yttrade Didier med sitt högst egna leende.
“Ni anser då advokaterne för ett omusikaliskt slägte“, sade Marrast; “behagar ni dröja qvar en stund, så skall jag ingifva er en bättre tanke om oss ... Säg mig blott hvad ni helst tycker om, ett solo af Auber eller en qvartett af Halévy? ... Vi hafva också Robert le diable att bjuda på.“
“Och ni, monsieur Marie, blåser klarinett, som jag ser“, fortfor polis-kommissarien, vändande sig till en annan herre.