“Och som ni äfven får höra, i fall ni önskar det“, svarade Marie, i det han bläddrade i sin notbok; “det är alls ingen konst, bara man känner noten och förstår sig på klaffarne.“
“Och monsieur Guéronnière som blifvit orkester-anförare!“ vände sig polis-kommissarien till den unge mannen som hållit föredraget.
“Denna tillfälliga befattning utgör min ära“, försäkrade orkester-anföraren, utan att se upp från partituret.
“Hvad säger ni då om mig som blåser fagott?“ frågade en annan med korpsvart hår och koppärrigt ansigte.
“Ah, monsieur Crémieux!“ utbrast polis-kommissarien; “min sann har icke Nationals hela redaktion blifvit ett harmoniskt sällskap.“
“Kan det vara någon hemlighet för er att harmonien alltid varit rådande inom National?“ frågade Crémieux.
“Ni har ej något uppmuntrande ord för mig“, sade en man med jättelik växt och tjockt svart skägg, och hvilken uppreste sig med en flöjt i handen.
“Flöjten är just ett instrument som anstår er, monsieur Caussidière“, menade Didier; “det är så många smyghål på flöjten.“
“Men jag trotsar er att, oaktadt er ålnatur, kunna krypa igenom ett enda“, svarade Caussidière.
Polis-kommissarien vände sig föraktligt från flöjtisten.