“Behagar monsieur sitta?“ frågade Armand, som utkom från det inre rummet med en stol, den han stälde bakom polis-kommissarien.
“Det var artigt, monsieur Armand“, yttrade Marrast; “vi hoppas få behålla monsieur Didier för hela aftonen ... lita på, ni skall få höra en ypperlig musik ... det bör bli en angenäm nyhet för en man som är invigd i alla konster, utom de sköna.“
“Utan tvifvel“, medgaf Didier, sättande sig, “det fattas blott Louis Blanc vid violoncellen och Ledru Rollin vid kontra-basen, så vore allt i sin behöriga ordning.“
“Den är dålig musikus, som tror att Ledru Rollin och Louis Blanc höra till vår orkester“, anmärkte Marrast.
“Spelen emellertid, messieurs!“ uppmanade Didier; “jag vill helt och hållet vara öra.“
Orkester-anföraren knackade med stråken på pulpeten.
“Hafva alla stämt?“ frågade han.
“Ja“, ropade somliga.
“Nej“, ropade andra.
“Stämmen då!“ anbefalde orkester-anföraren.