En ny stämning började, om möjligt ännu gräsligare än den förra. Den som stämde pukorna dunkade så att fönsterrutorna skallrade.
Polis-kommissarien lofvade för mycket, när han sade sig helt och hållet vilja vara öra. Han vred sig på stolen och höll händerna för öronen.
En sådan musik kunde jaga hin onde på dörren, och en polis-kommissarie är icke mer än menniska.
“Hållen upp! hållen upp! nog, nog!“ ropade han lomhörd; “jag uthärdar icke ... nog, nog!“
Orkester-anföraren knackade ånyo i pulpeten och det blef tyst i salen.
“Ursäkta, monsieur Didier!“ sade han; “jag inser nog att era öron måste lida af sådana disharmonier, men det kommer deraf att ni icke är musikus ... Jag har sett Meyerbeers ögon blixtra, när hans orkester börjat stämma ... Nu måtte det väl vara stämdt nog?“ frågade han derefter sitt kapell.
“Nej, nej!“ svarade flere af amatörerne.
“Stämmen då!“ anbefalde ånyo den vane och härdade musik-direktören.
“Nej, nej!“ skrek polis-kommissarien med full hals; “nu är det jag som stämmer, ja, jag stämmer eder alla inför instruktions-domstolen i morgon förmiddag klockan tolf.“
“För hvad ämnar ni då anklaga oss?“ frågade Marrast; “för det vi söka stämma väl, som ännu icke är förbjudet? ... Men hvarför då välja instruktions-domstolen till forum? ... Hvarför icke hellre Académie royale de Musique eller Opéra-comique, som för denna sak vore kanske det tjenligaste?“