“Jag ämnar icke anklaga er för den vackra musiken“, svarade Didier, “utan för den lilla vackra texten dertill.“
“Och texten är?“
“Upproret och republiken“, svarade polis-kommissarien med en genomträngande blick på församlingen.
“Om ni det tror, så bör ni stanna qvar för att höra på musiken“, yttrade Caussidière med sin dofva basröst; “vi hålla på med tredje akten till Robert le diable och ämna börja just vid det ställe, der afgrundsandarne ropa på en furste.“
Andra kapitlet.
Opera-maskeraden.
En fransk maskerad är den omaskerade glädjen. Masker och kostymer synas der vara till mindre för att dölja anletsdrag och mystifiera personer, än för att gifva ett slags rättighet åt nöjet att öfvergå till ysterhet och åt glädjen att stiga till öfverdåd.
Allt är tygellöst, uppsluppet, vildt, och att räkna alla de satirens pilar, som derunder korsa hvarandra, vore detsamma som att vilja räkna dropparna af den regnskur, hvilken faller öfver vårt hufvud.
Men pilen afskjutes utan vrede och emottages utan hämnd. Glädjens allt omfattande guddom uppmuntrar det ena på samma gång som han hugsvalar det andra eller, med andra ord, läker i detsamma han sårar.
Verldsföraktet och flegman, det förra med rynkad panna och den sednare med sömniga ögon, må gerna vid sitt inträde i en fransk maskerad-salong ropa: “Det är galenskap, idel galenskap!“ Men följande ögonblick äro de bestämdt lika galna som alla andra, utan att dagen derefter ens söka göra sig reda för orsaken till metamorfosen, skimrande för deras minne såsom en brokig dröm.
Ja, den är hänförande denna vilda lek, denna stormande dans, som rasar der på teater-tiljorna, belyst af tusentals lågor, som blända ögat, medan örat tjusas af den herrligaste musik. Men denna musik, hur stark och rytmisk den än är, arbetar likväl fåfängt för att bringa den brokiga skaran till takt och ordning.