Vi hafva aldrig sett några så dansa utan all takt som fransmannen och fransyskan; men huru kan den glädje hålla takt, som icke erkänner några gränser? Huru är ordning möjlig för de blad och blommor, som den osynliga, men mäktiga väderhvirfveln sätter i rörelse?
Det är just deruti som det egendomliga, det hänförande ligger, och man begriper snart hvarför orkestern, sina alla basuner och pukor oaktadt, dukar under. Han delar alla revolutions-chefers vanliga öde, att förgås i samma storm han framkallat.
Det är, med ett ord, en dans hals öfver hufvud, endast ett virrvarr af brokiga armar och brokiga ben man ser framför och omkring sig.
Fransmannen och fransyskan, ifrån det ögonblick de instörta i dans-salongen, äro blott armar och ben och dessa i oupphörlig rörelse ända tilldess sista trumpeten ljuder.
Ja, äfven efter afblåsningen.
Debardören dansar ännu, dansar öfver boulevarden, dansar genom gränderna, dansar uppför trapporna till sjette våningen, dansar i den trånga kammaren, dansar om alla sina dansar i drömmen och dansar slutligen, väckt af morgonsolens första stråle, emot sitt arbete, hvilket äfven går som en dans.
Men hvem är då debardören?
Debardören är maskeradens hjeltinna, och hjeltinnans hela beklädnad utgöres af skorna, strumporna, pantalongerna och chemisen. Ingenting mera, men ofta någonting mindre, ty genom den oupphörligt våldsamma rörelsen händer ofta, att den sistnämnda klädes-persedeln halkar ned nästan till midjan.
Pantalongerna, af sammet eller siden, gå icke så långt ned att de dölja den vackra runda vaden, och icke längre upp än till det smärta smidiga lifvet.
Debardören vill ej dansa sig lungsot på halsen, och derför nyttjar han ej snörlif. Han vill vara mjuk, obesvärad, graciös, och derför brukar han ej planchett.