Tvänne personer inträda, och med ett utrop af förtjusning hastar Camille emot dem.
De två äro S:t-Just och Robespierre, hans ungdomsvänner.
“Låtom oss skynda, skynda!“ ropar han fattande deras händer och tryckande dem till sitt bröst.
Derefter skyndade de ut. Hvart?
Camille skulle den dagen gifta sig med Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon, på sin tid den skönaste, talangfullaste och rikaste flicka i Paris.
Hon hade sett Camille, lyssnat till hans röst, när han uppmanade till strid för frihet och fosterland, och hon älskade honom.
Men den blyge Camille, vältalig inför ett helt folk, var stum inför henne.
“Camille!“ sade hon derför en dag till honom, “jag tycker mycket om er när ni tiger, men ännu mera när ni talar.“
Camille började tala, och det var för att i evighet få fortsätta dialogen som han hade så brådtom att följa S:t-Just och Robespierre.
Ungdomsvännerna förde honom till altaret, att förenas med Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon.