Någon tid derefter förde honom samma ungdomsvänner till la place de la Révolution, att förenas med guillotinen.

I det inre rummet af Café Procope brukade Bonaparte dricka thé och läsa tidningarne på den tiden han till sin stora bedröfvelse icke hade annat att göra.

Garçonerna på stället kunde svära på att de aldrig sett honom le eller hört honom tala.

De trodde honom vara född med ett ansigte af gul marmor.

En dag år 1795 inkommer en äldre herre med befallande blick, men för öfrigt ganska lefnadslustigt och välmående ansigte. Det är Barras.

Barras närmar sig mannen med marmor-ansigtet och hviskar några ord i dennes öra.

Marmorn ljusnar, börjar le, börjar tala.

Men så hade också Bonaparte af Barras fått tvänne gåfvor på en gång: Josefina och befälet öfver Italienska arméen, en vinge af sällheten och en af segern.

Men när han afklippte den förre och ville flyga endast med den sednare, sjönk han i verldshafvets vågor.

Café Procope är, liksom alla kaféer i Paris, prydd med speglar öfverallt och försedd med marmorbord, allt i modernaste stil.