Det enda, som röjer dess ålder, är den låga, men vackert skulpterade dörrposten emellan de begge rummen. Man ser med vördnad på denna låga dörrpost, för hvilken så många stora män böjt sina hufvud.
Man betraktar med andakt dessa väggar, som, ehuru flere gånger ompanelade och ommålade, likväl tyckas hafva en hel mängd underbara saker att omtala.
Oss har det förefallit som om vi derinne sett odödligheten och förgängligheten spelande domino och med timglaset midt emellan sig.
Apropos domino, så är detta ett mycket allmänt spel på kaféerna i Paris såväl för herrar som damer.
Det spelas med samma ifver som vi så många gånger beundrat hos gubbarna på den gamla barnhuskällaren i Stockholm.
Men, i stället för “sexan“, en okänd storhet i Paris, spelar man om ett glas sockervatten, en kopp kaffe och allra högst om ett glas punch à la Romaine, bestående af för mycket vatten, för litet romm och med en citronskifva uti.
De redlige svenskar skulle ej länge trifvas på ett sådant ställe.
Men fransmannen och fransyskan, dessutom mera fallne för det offentliga än enskilta lifvet, trifvas der hela eftermiddagen, emedan man der kan läsa alla tidningar, tala om alla möjliga saker och behöfver under tiden hvarken elda eller bränna ljus hemma, hvilka fördelar också gå in i beräkningen.
De aflägsna sig först sent på natten, tagande med sig sitt glada lynne jemte de öfverblifna sockerbitarna, som äro goda att ha i Caféaulait följande morgon.
Förmiddagarne deremot är det något glesare på kaféerna, om ej vid utomordentliga tillfällen, såsom fallet var den 21 Februari. Då var det så mycket folk inne på Café Procope, att man måste armbåga sig fram genom de begge rummen.