Den äldre gick på tvänne träben och höll den yngre under armen.
Panthéon, som, efter hvad vi höra, gifvit sitt namn åt platsen, är otvifvelaktigt den ståtligaste bland alla moderna byggnader i Paris. Planen är ett grekiskt kors bildande fyra skepp, som alla förlora sig i centern eller den höga majestätiska dômen. Grundlagdt och uppbygdt under Ludvig XV:s tid af den berömde arkitekten Soufflot samt då ämnadt till kyrka, omändrades det efter Mirabeaus död af den icke mindre berömde byggmästaren Quatremière till en begrafningsplats för dem, som genom talanger, dygder och fosterländska värf gjort sig förtjenta af Frankrikes tacksamhet.
Också bär frisen följande inskrift:
“Aux grands hommes la patrie reconnaissante.“
Denna inskript af Pastoret, borttagen efter restaurationen, återställdes efter Juli-revolutionen.
Pantheons torn är det högsta i Paris, och beundraren af sköna vidsträckta utsigter underlåter icke gerna att uppstiga deruti, när himlen hvälfver sig klar öfver den stora minnesrika staden.
Men den som med beundran vill dröja vid stora mäns grafvar, nedstiger i Pantheons källarhvalf och stannar företrädesvis vid de sarkofager, hvaruti Voltaire och Rousseau hvila och hvilka der uppstäldes af folket under första revolutionen.
Bourbonerne, lika litet vördande män med lager som demagogerne män med krona, vältrade de begge sarkofagerna från deras platser och innestängde dem i en mörk fuktig håla, hvars ingång tillmurades.
Men samma revolution, som återgaf inskriften, framdrog äfven de gömda, men icke glömda sarkofagerna och återstälde dem der de förut stått.
Man vore färdig att med Michelet säga: “Christendomen är nåden, men revolutionen rättvisan.“