Den som innesluter Rousseaus jordiska qvarlefvor, har några enkla prydnader, men som likväl erinra något om den store dödes seder och karakter: hyddan, under hvars låga tak han tänkte och skref; handen med facklan, som sträcker sig ut genom den halföppnade dörren för att upplysa kommande åldrar; och inskriften derunder:
“Ici repose l’homme de la nature et de la vérité.“
Under Pantheon hvilar äfven stoftet af marskalken Lannes samt af många andre krigare från kejsartiden.
Bland de många urnorna med hvar sitt brustna hjeltehjerta upptäcker man en, som till sitt yttre är vida anspråkslösare än alla andra.
Men det hjerta, som deruti förvaras, bidrog också icke till verldens förstöring, liksom grannarne deromkring. Det tillhörde geometern Lagrange, en af vetenskapens, men icke krigets, heroer.
Pantheon, till hvars närmare beskrifning vi vid ett annat tillfälle skola återkomma, saknar många grafvar, som borde finnas der. Ett pantheon i Frankrike kan icke hafva för många underjordiska våningar eller brist på gäster derunder.
De begge män, som vi nu infört på place du Panthéon och der stannat, voro Armand Cambon och hans fader, invaliden på Bicêtre.
“Ni tror då, min far, att rätta ögonblicket är inne?“ frågade sonen.
“Ja“, svarade fadern.
“Men om det slutar på samma sätt som 1832, 1833 och 1835?“