“Ja ... Utom det att denna styrelseform är den förnuftigaste, så är den jemväl den nödvändigaste, isynnerhet för en sådan nation som vår med dess rörlighet, ombytlighet och oro ... När monarkien drager omkring friheten en ring af jern, inom hvilken hon ej kan röra sig utan våldsamma brytningar, knyter republiken kring henne en mjuk gördel, som just till följd af sin smidighet och tänjbarhet icke trycker och retar till våld ... Det folk, som vet att det efter en viss bestämd tid på laglig väg kan erhålla en ny styrelse, behöfver ej äfventyra revolutionernas faror för att blifva qvitt den gamla.“
“Det är sannt, min far.“
“Återstår således att akta oss för våra vänner, sedan vi väl besegrat våra fiender ... Jag har varnat dig för monsieur Albert och dem, hvilkas ärenden han går ... Den som vill det omöjliga, qväfver redan i födseln det möjliga, den som vill allt, vill intet ... Jag blir förargad, när jag läser ett anförande af Berryer eller Montalembert; men jag bäfvar, när jag läser något af Ledru Rollin eller Proudhon ... Att vända upp och ned på ett samhälle, det vore ett dåraktigt försök och som endast kan medföra olycka både för den som vänder och det som vändes ... Det är således icke deras republik som Frankrike kan önska sig.“
“Och den republik Frankrike önskar sig?“
“Är en styrelse på folkväldets fasta grund, en frihet utan inkräktningar och våld, en jemnlikhet, men som icke qväfver hvar och ens naturliga tillväxt och företräde, ett broderskap af fria män och ej af munkar i ett kloster ... En sådan styrelse skall akta egendomen, som icke är annat än det fullbordade arbetet, och akta arbetet, som icke är annat än den blifvande egendomen ... Den skall äfven skydda arfsrätten, som icke är annat än faderns hand framsträckt åt barnen genom grafvens dörr ... Den skall bygga makten på samma grund som friheten, det vill säga på rätten ... Den skall lägga styrkan under förståndet, upplösa emöten och kriget, göra ordningen till medborgarnes lag och freden till nationernas.“
“Ja“, fortfor invaliden med ögon lågande af ingifvelsens heliga eld, “den skall, utan att likväl lemna jorden, utan att aflägsna sig från möjligheten och sanningen, verkliggöra alla de vises drömmar om det menskliga samhället ... Den skall lefva och stråla, förstora Frankrike och eröfra verlden; den skall, med ett ord, blifva det majestätiska återskenet af Guds ansigte, leende från sin himmel!“
“Oh! skall jag få upplefva denna dag!“ ropade invaliden, lutande sig mot sonen, men med blicken på Pantheons kupol, som i detsamma belystes af aftonsolen, “skall jag bevitna den stund, när detta stolta tempel öppnar sina portar, för att i sitt tacksamma sköte emottaga stoftet af den man, som skapat detta samhälle jag drömt om! ... Nej, icke detta tempel! ... Hela verlden skall blifva hans pantheon, jorden hans graf och himmelen dômen deröfver!“
Invalidens röst förstummades, hans hufvud sjönk ned mot bröstet och hans knän böjde sig. Inspirationen var värdig Juli-hjelten, men för stark för de femtio på träben stapplande åren.
Sonen flätade sina armar om faderns lif, tryckte på hans bleka panna en kyss och lemnade i spåret deraf många varma tacksamma tårar.