Hertiginnan de Beaudreuil gick af och an i sitt kabinett, djupt svartklädd. Den svarta drägten gjorde hennes ansigte ännu blekare, och den matta rodnaden kring ögonen röjde att hon nyss gråtit.
Den sorgdrägt, som qvinnorna i Frankrike bära, skiljer sig från den i Sverige derigenom att den icke har hvita plöröser eller hvit veckad krage, utan är helt och hållet svart.
Collette, hertiginnans kammarjungfru och likaledes i svart toalett, stod invid dörren till ett inre rum, bärande öfver sin arm en svart sammetsmantilj, hvilken hon nyss tagit från sin herskarinnas skuldror.
“Under madames bortovaro har hertigen varit nere och frågat efter madame?“ underrättade Collette.
“Efter mig?“ frågade hertiginnan tankspridd.
“Ja.“
“Hvad ville hertigen?“
“Han frågade hvart ni farit, och jag svarade naturligtvis att ni åkt till sorghuset.“
Hertiginnan torkade några nya tårar ur sina ögon och fortsatte sin vandring fram och tillbaka.
“Sade han ingenting vidare?“ frågade hon efter en stunds tystnad.