“Hertigen frågade mig om ni åkte ensam till sorghuset“, började ändtligen Collette.
“Ensam? ... hvem skulle då följa mig?“
“Sedan jag svarat, att ni for allena, skakade hertigen på hufvudet, liksom han ej trodde mig ... derefter sade han med den misstänksammaste blick: “Är ni säker på, Collette, att baron S:t-Bris icke följde hertiginnan?““
“Baron S:t-Bris!“ ropade hertiginnan förvånad; “baron S:t-Bris! ... hur kunde hertigen falla på den idén att baron S:t-Bris skulle följa mig?“
“Ungefär detsamma lät jag också hertigen förstå ... men då sade han: Ni skulle då ej veta att baronen följer henne på alla promenader?“
“Följer mig på alla promenader!“ upprepade hertiginnan.
“Och att han hvarje förmiddag möter hertiginnan i Luxembourgs galleri.“
“Hvarför skulle han möta mig i Luxembourgs galleri!“
“Äfven det vågade jag fråga hertigen, ty jag kunde ej utan harm höra en så ovärdig misstanke.“
“Och hvad svarade han?“