“Han skakade ånyo på hufvudet ... Jag frågade ånyo, hvarför hertiginnan skulle möta baronen i Luxembourgs galleri, när hon icke ens tog emot honom hemma hos sig?“
“Och hertigen?“
“Drog en djup suck och sade: Alla menniskor påstå det likväl ... Jag kom då ihåg att jag några gånger förut hört hertigens betjenter prata något dylikt.“
“Äfven de?“
“Detta omtalade jag också för hertigen och bad honom näpsa sitt folk för utspridande af dylika lika ogrundade som gemena rykten ... Men jag har äfven hört det från andra håll, förklarade hertigen.“
“Jaså, äfven af andra?“
“Så sade han och vände sig bort liksom för att dölja sin sorg för mig ... Men när jag förklarade att jag genast skulle för hertiginnan berätta allt hvad jag hört både af hertigen sjelf och hans folk, vände han sig med häftighet till mig och sade: Jag vill ej att ett enda ord härom framföres till hertiginnan, jag vill ej att hon på något sätt oroas, jag tror icke på dessa historier, såsom ni väl kan förstå, jag skall näpsa mitt folk och sjelf vederlägga de rykten, som utomhus kunna vara spridda ... När han sagt detta, stoppade han en louisd’or i min hand och gick innan jag hann återge honom guldmyntet, som brände i min hand ... Det föreföll mig som om han dermed velat köpa min tystnad ... Hertigens uppförande synes mig misstänkt; hans suck och sorgliga utseende vid tillfället voro icke naturliga ... Det ser verkligen ut som ville han att hela verlden skulle tro på dessa rykten, utan att hertiginnan finge veta det minsta derom ... Hvad afsigten är, det vete Gud, men som den icke kan vara god, så har jag trott mig handla rätt när jag omtalade allt för madame.“
“Du menar väl, Collette, och jag känner din tillgifvenhet för mig“, sade hertiginnan med lugn; “men du bör icke mera än jag oroas af sådana rykten ... Jag förbjuder dig nämna för någon att du upprepat dem för mig ... Det är under min värdighet lika mycket att lyssna till dem som att oroas deraf ... Du har förstått mig, Collette?“
“Ja, madame“, svarade Collette något nedstämd.
Hertiginnan lutade derefter sin panna mot handen, inom sig öfverläggande.