“Är hertigen hemma?“ frågade hon efter en kort paus.
“Låt underrätta hertigen om att jag är hemkommen och önskar tala med honom.“
“Strax, madame.“
Kammarjungfrun skyndade ut.
“Det tilldrager sig någonting omkring mig, som jag ej kan fatta“, sade hertiginnan för sig sjelf; “men att det är någonting dystert och olycksbådande, det fattar jag ... O, min Gud! min Gud! ... Om jag genom mitt undseende med ett brott befrämjat ett annat och ännu större, då är jag straffad, straffad hårdt ... Om denna hemska bild, som i detta ögonblick famnar hela min själ, icke är ett foster af min uppjagade inbillning, utan skuggan af en ryslig verklighet som, lik vålnaden i Hamlet, manar mig till hämnd, då ... då ... Ja, ett beslut måste fattas och, en gång fattadt, ögonblickligen föras ut.“
Efter några minuters förlopp inträdde hertigen i hertiginnans kabinett i djup sorgdrägt liksom hon.
“Jag tackar er, madame, för er godhet att vilja se mig“, började hertigen, tagande plats på en stol närmast causeusen, på hvilken hertiginnan satt; “jag sökte er under det ni var borta, såsom ni kanske vet, men min olycka att då icke träffa er är fullkomligt försonad af den lycka, som denna stund bereder.“
“Har ni bestämt när min onkel skall begrafvas?“ frågade hertiginnan.
Hertigen såg något öfverraskad på sin maka, liksom hade han väntat ett annat svar på sin artiga fras.