“Ni känner utan tvifvel“, svarade han emellertid, “att ett lik måste begrafvas 48 timmar efter dödsfallet.“
“Visserligen ... således?“
“I öfvermorgon förmiddag klockan tio skall den döde föras till Madeleine-kyrkan, men dessförinnan, eller klockan nio, nedställas i portgången, som för detta ändamål draperas med svart kläde, dekoreradt med fransar och tofsar af silfver.“
Upplysningsvis bör kanske nämnas, att en eller två timmar före afförandet till kyrkan eller begrafningsplatsen brukar man i Frankrike till allmänt beskådande nedställa kistan i portgången af det hus, hvaruti den döde bott.
Kistan är af ek eller simplare träslag allt efter omständigheterna, men af släta bräder, sammansatta i form af en vanlig låda.
Innan kistan sålunda nedställes, är dess lock redan påskrufvadt.
Liket visas sällan, ty i Frankrike består man ej de döde sådan toalett som i Sverige. En skjorta, ett lakan och litet pappersspån anses mer än tillräckligt för en grafvens innevånare.
I portgången är ett svartklädt altare, hvarpå brinna ljus, flere eller färre, också efter omständigheterna.
Hvar och en, som går förbi en portgång, der ett lik är utstäldt, stannar, blottar sitt hufvud och vidrör vigvattensqvasten, hvilken räckes åt den inträdande af någon på stället varande kyrkans betjent.
Möter man på gatan ett lik, som afföres till sitt blifvande hem, blottar man jemväl sitt hufvud.