Höfligheten följer oss i Paris ända till grafven eller, rättare sagdt, den följer döden hvar och när han visar sig. Det är också något att vara höflig för.
“Allt är ordnadt på ett sätt, värdigt er onkels anseende såsom medlem af en stor, mäktig korporation“, förklarade hertigen.
“Men, hertig, min onkel dog mycket hastigt“, anmärkte hertiginnan; “jag förmodar derför att man iakttagit alla de försigtighetsmått, som vid dylika fall äro vanliga?“
“En halftimme efter hans död instälde sig qvarterets dödsdoktor“, svarade hertigen; “sedan denne sett liket och tagit kännedom om dödsorsaken, afgaf han sitt vanliga betyg och lemnade det på vederbörlig ort.“
I hvarje qvarter finnes en s. k. “médecin de mort“, hvilken inställer sig efter hvarje dödsfall och lemnar betyg derpå till mairen.
Utan ett slikt af mairen godkändt betyg får den döde ej begrafvas.
“Men“, anmärkte ånyo hertiginnan, “detta försigtighetsmått brukas ju vid alla dödsfall ... Jag hade förmodat, jag, att min onkels lik skulle undergå obduktion, hvilket, efter hvad jag hört, är vanligt efter en hastig och oförmodad död.“
Hertigen sneglade något åt sidan på hertiginnan och en svag dallring förmärktes på hans öfverläpp.
Dock dröjde han ej länge med svaret.
“Ni förmodar ganska riktigt, madame ... Också har jag redan gått i författning om den saken ... Er onkel skall obduceras.“