Hertigen bugade sig ånyo och gick.
“Skulle det kanske blott vara ett verk af min inbillning?“ frågade derefter hertiginnan sig sjelf; “men i hvad fall som helst skall jag vara närvarande ... Grafvens port får ej, kan ej tillslutas, förrän allt är lika klart på denna sidan som det är på den andra ... Ingen ovisshet får fläta in sina mörka blad i den krans jag lägger på min stackars onkels graf ... O min Gud! jag står då alldeles ensam här i verlden ... ingen slägting, ingen vän! ... ingen vän? ... Ah!“ tillade hon leende, “jag har ju min riddare på Bastiljplatsen ... min fattige och obemärkte, men tappre, trogne riddare.“
När hertigen kommit upp i sin våning, möttes han af baron S:t-Bris, hvilken muntert skyndade mot honom.
“Ni här, monsieur?“ sade hertigen till baronen.
“Ja“, svarade denne, “och med många nyheter, hvaraf en kan vara nog för oss, åtminstone för närvarande.“
“Och denna nyhet är?“
“Att municipal-gardisterne samtligen draga sig åt högvakterna och att polis-sergeanterne börja beklaga sig öfver den nyck af naturen, som gjort dem några tum längre än vanliga menniskor.“
“Hvad menar ni med det?“
“Hvad annat än att polisen kommer till korta, så fort den hinner.“
“Deraf följer?“