“Att intet tillfälle kan vara mera tjenligt än nu, för den händelse ni skulle vilja göra ett visst rykte till verklighet.“
“Ja, det är verkligen hög tid“, sade hertigen, pustande ut och torkande sin panna; “det är hög tid, så framt icke ett nytt rykte skall gifva sig luft, ett rykte som förhåller sig till det gamla, som doms-basunens ljud till aftonvindens suck ... Den sednare insöfver de lefvande, men den förre uppväcker de döde ... Ja, S:t-Bris, ögonblicket är inne, om också en municipal-gardist postade i hvarje gathörn och en polis-sergeant lurade vid hvarje port!“
Femtonde kapitlet.
Spökhusets granne inom hus.
Broder Brédôt, af hvilken läsaren både hörde och såg åtskilligt i slutet af 1847, bebodde ännu det lilla huset midt emot Armands förra hem.
Han hade en bostad af tre små rum, men af dem var endast det innersta möbleradt och detta tarfligt såsom det anstår en kyrkans tjenare.
En säng, ett bord, ett halft dussin stolar utan stoppning samt deribland en bönstol och en bigtstol, åtskilliga större och mindre krucifixer samt några andliga böcker, se der hvad som borde vara tillräckligt för en arbetare i den katolska vingården, och hvilket äfven skulle hafva varit nog för broder Brédôt, så framt han icke, såsom vi se af följande, hade haft vurm för åtskilligt annat af mera verldslig halt.
Klockan var ungefär sex på eftermiddagen.
Broder Brédôt hade en liten treflig brasa i sin spisel och en brinnande lampa på sitt bord, vid hvilket han sjelf satt.
Framför honom på detta bord glänste ett halft dussin de präktigaste cylinder-ur, dem han granskade med en urmakares kännareblick.
Under det han granskade, drog han ofta på munnen och gaf lifliga bifallsnickar åt en ung modernt klädd herre, hvilken satt honom nära i en behagligt tillbakalutande ställning på stolen, berättande en liten historia om