Urmakaren och morgonrocken.
Vid rue Vivienne bor en urfabrikant, som, minst sagdt, har flere ur än han för egen del behöfver.
Sannt är, att han har dem alla till salu; men han är så dyr att ingen mäktar köpa ett enda.
Från morgonen till qvällen skockar sig folk utanför de höga spegelrutorna, förstörande sin tid med att blott se på hvad tiden lider; och som det ena uret går för fort och det andra för långsamt, så blir man ej klokare för det.
Ingen är mera osäker om tiden än den, som står utanför en urmakares fönster.
Följaktligen kan man med skäl säga, att urmakare äro till mera för att förvirra än för att gagna verlden.
En morgon inkommer i den granna boden en ung herre af elegant hållning och insvept i den prydligaste morgonrock.
Urmakaren, ehuru något förvånad vid åsynen af en kund i morgonrock, skyndar artigt emot den inträdande.
“O monsieur!“ säger herrn i morgonrocken, “jag bor i huset bredvid ert och sitter jemte min hustru vid kaffebordet, då hon ett tu tre öfverraskar mig med den underrättelsen att det i dag är hennes tjugonde födelsedag ... Tjugu år äro en guds gåfva, men födelsedagarne ... födelsedagarne äro en olycka och borde ej finnas, monsieur.“
Urmakaren gapar en stund på herrn i morgonrocken, men börjar slutligen småle.