“Jag glömde nämna att hans höghet önskade se er i en af de roller, hvaruti ni hänryckt verlden.“
“O min gud! hvad menar ni?“ frågar Clary, icke utan oro skådande omkring sig.
“Det skulle göra på hans höghet ett obeskrifligt intryck, om ni vid första mötet kunde presentera er för honom såsom Sylfiden.“
“Såsom Sylfiden?“ upprepar dansösen allt mera orolig; “men betänk då, monsieur, att ... Men hvarför sade ni icke det, när vi voro hemma? ... Ni finner väl att det ej nu kan gå an att ...“
“Ingenting är omöjligt för Clary Moulin“, infaller den ståtlige; “ni måste visa er för hans höghet såsom Sylfiden, det var hans uttryckliga befallning ... ja, såsom den luftiga, flygande Sylfiden ... Kom hit, Peupin!“ tillade han, “och hjelp sylfiden af med sobelpelsen ... En sylfid i pels, o min gud!“
Den som hette Peupin springer fram med en lång knif i handen och skär i ett ögonblick af bandet, som sammanknutit pelsen öfver den skönas skuldror.
“Förrådd! bedragen! oh! hjelp! oh!“ skriker dansösen, som nu kommer till fullt medvetande af sin belägenhet.
“Tyst! ni glömmer er roll!“ ropade den ståtlige; “en dansös är spittrande som fisken, men också stum som den ... Icke ett enda ord, sköna Clary, så framt ni ej i morgon vill bo under marmortak i Père-Lachaise.“
“Man mördar mig!“ qvider dansösen med af fruktan nästan förlamad tunga.
“Nej, man återgifver er blott åt den konst ni öfvergifvit, trolösa!“ säger den ståtlige, i det han plockar af henne det ena smycket efter det andra.