“Jag ser knappast på sådant folk, sedan jag börjat umgås i högre kretsar.“
“Låt då också bli att visitera sådant folks fickor ... Ett snille som ni, Plichon, befatta er med dylika simpla affärer!“
“Ack! det är mera för handlagets skull än för vinstens“, svarade Plichon; “en soldat måste ju hvar dag öfva sig i att ladda och skjuta med löst krut för att ej glömma ladda och skjuta på alvar.“
“Men jag påstår ändå, att ni bör lägga bort dylika barnsligheter, som förr eller sednare skola bringa er i förderfvet.“
“Ni fortfar att betvifla min skicklighet?“
“Jag kan icke neka till att jag förlorat något af min goda tanke om er i den vägen.“
“Då skattar jag mig lycklig att på stället kunna öfvertyga er om motsatsen.“
“Hvad menar ni?“
“Innan ni knöt ihop den tredje pungen, gömde ni oförmärkt i en af era innersta fickor en ring med en enda diamant uti, men större än någon af de öfriga ... Ni tycker om stora diamanter, min far.“
Presten, med ett uttryck af högsta öfverraskning, körde sin högra hand under kaftanen och ned i ena byxfickan.