“Besvära er icke, min far“, yttrade Plichon; “ty här är den.“
Plichon visade den helige en ring med en enda stor diamant uti.
Broder Brédôt blef mycket flat.
“Jag hade orätt i att misstro er skicklighet“, sade han slutligen och skrattade; “ert qvicka skämt gaf mig en välförtjent minnesbeta ... Alltid densamme humoristiske och glade“, tillade han, sträckande ut handen efter diamanten.
“Skämt?“ upprepade den humoristiske; “hur många gånger har ni ej sagt mig att man ej bör skämta med det heliga brödraskapet!“ hvarefter den glade stoppade ringen i sin ficka och tog hatten för att gå.
Det heliga brödraskapet bet sig i läppen och suckade, men tände slutligen vaxstapeln och följde den skämtsamme ur sängkammaren.
Sedan brodern ensam återkommit, tog han de tre på bordet liggande pungarne och närmade sig spiseln.
Han fattade en eldtång och skrapade undan askan och de brinnande kolen.
Vidare bände han upp en plan-sten i spiseln och lät de trenne pungarne försvinna i det hål, som derigenom uppkommit.
Derefter lade han stenen tillbaka på dess plats och betäckte den sedan med kol och aska.