Louis Aigre,
fyrtioett år gammal, diskontör och
riddare af heders-legionen.“
DISKONTÖREN (lägger ifrån sig det skrifna och fattar pistolen). Klockan är tre minuter öfver halftimmen. Bouvet, min vän och kompanjon, har säkert redan upphört att lefva. Jag följer honom. (sätter pistolmynningen för pannan.)
EN RÖST UTANFÖR. Aigre! Aigre! öppna, öppna!
DISKONTÖREN (sänker pistolen). Hvad, hans röst! (stiger upp och öppnar dörren.)
BOUVET (instörtar och omfamnar diskontören). Gud vare lof! jag kom då ej för sent.
AIGRE. Du lefver?
BOUVET (kastande sig i en fåtölj). Jag hade redan lagt kolen i fyrfatet, hade redan tändt på dem, kände redan de första fläktarne från grafvens kalla land, då min betjent skyndar in och berättar ...
AIGRE. Hvad?
BOUVET. Att hela Paris är i jäsning, att allt bebådar något ovanligt för morgondagen, att emöten sprakar upp, att revolutionen ljungar.
AIGRE. Nå?