Hans fader, skräddare i Lyon, med namnet Lambert, är gift med en syster till Armands aflidna moder.
“Far nu varligt fram, kära Félix, så att jag ej tappar bort dig i hvimlet“, varnade den ene tjuguåringen faderligt den andre.
Men Félix, som nu var mera öga än öra, tog ett nytt steg utföre, för att så fort som möjligt komma ned bland de hoppande, då hans färd genom ett yttre, högst oförväntadt medel till den grad påskyndades, att han icke allenast med ett enda skutt kom utför alla trappstegen, utan äfven störtade framstupa mot golfvet och låg der så lång han var, under ett allmänt jubel från både dansande och åskådande.
Félix var dock ögonblickligen åter på benen och sprang tillbaka mot trappan, svärjande under masken.
Men just som han satte foten på nedersta trappsteget för att träda upp, hejdades han af municipal-gardisten, som stod post nedanför trappan.
“Monsieur!“ ropade denne; “pardon! men vill ni gå ut, måste ni gå en annan väg, ty denna bär blott in.“
Det hör nämligen till ordningen att särskilda vägar finnas för kommande och gående, hvarigenom mycken trängsel och oreda förekommes. Den som står i trappan, kan således spela de nedgående hvilket oskyldigt puts som helst, utan att vara åtkomlig för näpsten.
“Det var ni som knuffade mig!“ ropade Lyonäsaren till en mask, som stod midt i trappan och skrattade högre än alla de andra. Denne var en debardör i jacka och pantalonger af guldbroderadt svart silkessammet, hvita silkesstrumpor med svarta sammetsband, likaledes broderade med guld samt på hufvudet en svart sammets-tock med hvit strutsfjäder, som hängde ned öfver venstra skuldran.
Kostymen, hvartill hörde svart sammetsmask, var splitter ny och skilde sig från de öfrige debardörernes genom jackan, hvilken, efter hvad vi nyss nämnde, icke tillhör den äkta debardören.
“Otacksamme Pierrot!“ svarade debardören, “har du någonsin hört fjäriln klaga öfver att han fått vingar?“