“Vingar! ... hvilka vingar?“ frågade Félix, som icke begrep hur man kunde tala om vingar med den som nyss dumpit på näsan.
“Dem du förlorade, när du föll“, svarade debardören; “det är fem eller sex andra som jag bevingat före dig, och de flyga ännu kring salongen ... Men du, arme Pierrot, skall bli en puppa för evigt.“
“Men i alla fall var det ganska oskickligt“, brummade Félix, hvilken var snarsticken, såsom småstadsbor i allmänhet.
“Var det oskickligt?“ ropade debardören; “vänta, skall du få se.“
En jättehög figur visade sig i detsamma midt i trappan, klädd i skinn och med ett tigerhufvud till hjelm, samt en stor messingslur i handen.
Denna mask skred med långsamma och tunga steg utför trappan. Men hastigt såg Félix honom göra ett förtvifladt skutt utföre och med dånet af en ramlande pelare falla omkull på golfvet.
Jätten, snart på benen, rusade, liksom Félix mot trappan, rytande som ett lejon och hotande med messingsluren, men hejdad af municipal-gardisten måste äfven han återvända med oförrättadt ärende.
Félix hade icke blott sett den flygande jätten, utan äfven den allra vackraste lilla hvita sko flyga i luften, och som denna sko icke kunde vara mindre än foten, som bar den, så fann han att den icke på långt när syntes så frånstötande som den hade känts.
Också började han med mera försonlighet betrakta den vackre debardören.
Armand, som varit vitne till de begge upptågen, alltför vanliga hos debardörer, hade derunder med mycken uppmärksamhet lyssnat till debardörens röst. Denne lossade något på sin mask, förmodligen för att hemta andan efter sina ansträngningar.