Derigenom kom Armand att få se något af debardörens ansigte.
Armand syntes angenämt öfverraskad af hvad han såg.
“Pierrot har orätt uti att klaga“, sade han, närmande sig debardören; “han borde snarare anse alltsammans för en ynnest af lyckan, ehuru farten emot vanan gick mera utföre än uppföre ... Men, vackra debardör, jag trodde mig genast igenkänna dig på rösten.“
Debardörens svarta ögon, blixtrande genom masken, riktade sin eld mot Armand.
“Och hvem tillhör min röst?“ frågade den förre.
“Densamma, som jag hörde en gång, men fåfängt väntade att få höra den andra.“
“Dubble Pierrot, med mask för ansigtet och mask för orden!“ svarade debardören.
“Första bokstafven till ditt dopnamn är C.“, yppade Armand.
“Och den andra?“
“Är o.“