“Ah! ... men hvem är då du?“ frågade debardören, synbart öfverraskad.
“Låna mig din arm och låtom oss lemna trappan.“
“Men hvem är du och hvad vill du?“
“Kom!“
Armand med debardören under armen gick utför trappan.
Hans kusin Félix, annammad af en annan debardör, var redan inne i den stormande valsen.
När man ser en fransman och en fransyska famna hvarandra under dansen, glömmer man att de äro två personer. Medan hennes ena arm hvilar på kavaljerens ena axel, ligger hennes hufvud mot hans andra och de äro liksom växta tillsammans.
“Bibehåller ni ännu er afundsvärda plats hos hertiginnan de Beaudreuil?“ frågade Armand sin debardör, stannande nedanför orkestern, hvilken plats Armand valt för att i den starka musiken finna ett skydd mot nyfikna öron.
“Ah! ni vet då att jag är hos hertiginnan de Beaudreuil!“ förvånade sig ånyo debardören.
“Jag visste blott att ni varit, men nu vet jag äfven att ni är ... Ni är då lycklig, mademoiselle Collette ... Men ... men hur är det med hertiginnan?“ frågade han, dertill drifven af en oemotståndlig nyfikenhet.