“Det var en besynnerlig fråga“, anmärkte debardören, som säkert icke begrep hvad en hertiginna de Beaudreuil kunde hafva med en Pierrot på opera-maskeraden att göra.
“Visserligen, så framt det är en sanning att alla nygifta äro lyckliga.“
“Men ... men hvad del kan ni taga i hvad som rörer den stackars hertiginnan?“
“Ah, ni har förrådt er ... hon är då icke lycklig! ... Men hur kunde hon också vara det!“ yttrade Armand, icke besinnande i sin ifver, huruvida ett sådant yttrande vore förenligt med grannlagenheten.
“Ni förskräcker mig, monsieur!“ ropade debardören, släppande sin kavaljers arm. “Men ni begagnar er för mycket af ert inkognito, monsieur“, återtog debardören; “ni har sagt mig saker, dem ni icke skulle upprepa såsom demaskerad.“
Armand tog af sig masken.
“Armand Cambon!“ ropade debardören med glad öfverraskning.
“Ni kommer då ihåg mitt namn? ... Ni känner då igen mig!“
“Men hvar har ni uppehållit er under dessa tvänne månader?“
“Man har då frågat efter mig?“ frågade Armand med hämmad andedrägt.