I stället för fontänernas vatten, spelar nu menniskoblod.
Deraf det förfärliga skri, som afbrutit kören till folkskaldens visa.
Place de la Concorde är rensad, är öde som en graf, men en graf för många döde och en bädd för ännu flere sårade.
“Nå, hvad var det jag sade?“ frågade med en triumferande blick på den högväxte magre mannen, den deputerade, som satte sin lit till marskalk Bugeaud; “och hvad säger ni nu?“
“Jag säger att ni hvarken i morgon eller öfvermorgon skall dansa på place de la Concorde“, svarade denne lugnt.
“Haha!“ skrattade den trotsige; “vi få väl se, vi få väl se, general Cavaignac!“
Adertonde kapitlet.
Högvakten i Champs-Elysées.
Klockan är fyra. Solen gömmer sig bakom invalidernes hotel. Ett blodrödt band knyter sig kring den svarta kupolen.
Tuileriernas trädgård stänges.
En betydlig truppstyrka vakar öfver place de la Concorde. Trupperna, som på morgonen utryckt från kasernerna, återvända icke dit.