“Det är icke mera olagligt att sjunga la Marseillaise än att för en enda persons skull sätta tusens lif och välfärd på spel.“
“Och hvem skulle denne ende person vara, om jag vågar fråga?“
“Behöfver jag säga er att jag menar Guizot? ... Afskeda honom i dag, och ni skall i morgon, om ni det önskar, helt obesväradt kunna dansa på place de la Concorde.“
“Men om, såsom jag hoppas, man icke afskedar Guizot?“
“Så dansar ni hvarken i morgon eller öfvermorgon på place de la Concorde eller någon annan plats.“
“Så tänker ni, men lyckligtvis icke marskalk Bugeaud, ty se der ... se der! ... ah, ändtligen!“
Den på place de la Concorde sammanpackade folkmassan hade hitintills icke haft någon annan rörelse än åkerfältets vaggning, när vinden far deröfver.
Här och der öfver detta menniskofält höjde sig orörliga grupper af folk, som uppklängt på statyerna, lykt-kolonnerna och på stenbräddarne af fontänerna, hvilka icke spelade den dagen.
Hastigt förmärkes en våldsammare rörelse bland denna hop. Nyss kunde den med möda röra sig; nu flyr den.
Midt i hopen blänka municipal-gardisternes kaskar och sablar, under det att kavalleri-chocker göras samtidigt från de Elyseiska fälten och Tuileriernas park.