Denna högvakt var likväl ej den enda i Champs-Elysées, utan stod i sammanhang med flere andra, mellan hvilka poster på kortare afstånd från hvarandra voro utstälde.
Utanför berörde högvakt hade soldaterne kopplat sina gevär, förmodligen för att hafva dem närmare till hands, och soldaterne stodo sjelfve utanför kopplen, språkande med hvarandra.
På något afstånd från dem stod, med armarne i kors öfver bröstet, deras befälhafvare, en ung löjtnant, skådande än åt venster, än åt höger.
De Elyseiska fälten hade medelst rytteri-chocker för längesedan blifvit rensade från de folkmassor, hvaraf de på förmiddagen varit fylda. Nu voro de temligen ödslige.
Några nyfikne vandrare syntes här och der, men dessa tillhörde otvifvelaktigt dem, som bodde i trakten och dem man icke ansett sig kunna utestänga derifrån.
Officerens blickar åt höger och venster härledde sig således icke af fruktan för någon öfverrumpling, utan troligen af beundran för den rika belysning, som hvarje afton gör Champs-Elysées så förtrollande.
Den unge löjtnanten och hans manskap tillhörde kanske de trupper, som nyligen blifvit beordrade till Paris, och möjligt är att han i andanom gladde sig åt de stunder, då han, fri från tjenstgöringen, kunde få svärma kring i dessa förtrollande alléer vid sidan af någon “petite femme“, som kunde vara hugad att gifva den unge krigaren från landsorten någon angenämare förströelse under den enformiga garnisons-tjensten.
Så hade han stått en stund, då hans blickar, upphörande med sina kastningar åt höger och venster, fästades vid ett nytt föremål, som rörde sig framför honom och allt mera närmade sig.
Detta föremål var likaledes en ung man, men i blus och med en brinnande cigarr i munnen.
På några alnars afstånd från löjtnanten stannade cigarrrökaren.