Men han såg ingenting annat än en stor täckvagn, hvilken stannat utanför porten till det hus, som var närmast det hvari han sjelf bodde.
Ett par stolta svarta hästar voro spända framför vagnen och en kusk satt på sitt tillbörliga ställe.
Silfverbeslagen på hästarnes seldon och guld-galonerna kring kuskens hatt blänkte mot lyktan, som hängde öfver porten, framför hvilken vagnen höll.
Men vid denna herrlighet kunde ej den blå mannens ögon länge hvila.
Han drog tillbaka sitt ansigte och försjönk ånyo i sina dystra betraktelser.
“Det blir såsom 1830“, sade han: “blod skall strömma på gatorna, hus gå upp i lågor, barn bli faderlösa, hustrur enkor ... Enkor och faderlösa barn!“ upprepade han, sprittande till, “jag skall då få mycket att göra!“
Det var nästan som hade ett matt leende krusat hans tunna läppar.
Sorgen öfver de olyckor, han icke kunde förhindra, tycktes något mildras af tanken på de olycklige, som det kanske en gång blefve honom förbehållet att trösta och hugsvala.
Han tystnade och började räkna på fingrarne.
Hvad räknade han? Räknade han efter i hvad mån hans hjelpsamhet skulle vara tillräcklig för de många, som kunde behöfva den?